Indisk trafikkultur ur ett baksätesperspektiv

Mars 2012

 
I Indien säger man självironiskt att i indisk trafik behöver man bara bra bromsar, ett kraftfullt signalhorn och tur. Indisk stadstrafik är kaotiskt halsbrytande och pulsen stiger snart till farligt många slag per minut, hos oss ovana västerlänningar.  Men indiska chaufförer tappar sällan humöret. Trängningar som skulle ha orsakat en smärre hjärnblödning hos en svensk bilförare, vållar inte ens ett höjt ögonbryn hos den indiske. Inga ilskna tutningar eller fuck-off-fingrar. Hur kan det vara möjligt? Skillnaden i kynne mellan västerland och österland kan verkligen studeras i indisk trafik.

Som en tjock lavaström flyter trafiken sakta framåt. Trafiksituationen och vägstandarden gör att man får beräkna extremt god tid för bilresor. Man kan sällan räkna med att hinna mer än 4 mil på en timme. Och skulle det bli stopp, vilket det ofta blir, tas även detta med upphöjt lugn av indierna.

Lördag 17 december: vi är själva med egen bil och chaufför! Vi satte av mot Rajastan i sydvästlig riktning på den 6-filiga motorvägen. Trafiken flöt på och vi har en duktig chaufför. Sen smalnade vägen till en dubbelfilig, med massor av vägarbeten och mängder av lastbilar, arbetsfordon och vägarbetare. För att inte tala om alla kameldragna materialkärror med bilhjul. En mycket speciell syn. Det har jag aldrig sett förut.

Vi åt på ett motell med toahål i golvet. Sen vidare, totalt 5 timmar, till Jaipur. Jag slumrade till och från den mesta tiden. Vi flög ju hela natten.  Det var ganska kaotiskt under rusningstiden i Jaipur. Denna varar kl 17-21 och det var därför riktigt skönt att komma ifrån allt och in på vår haveli. En fin gammal privatbostad som nu är hotell.

Söndag 18 december: Med bil på landsbygden till Ranthambore. Nu har vi åkt på de mer livsfarliga ställena, där det bara är en asfalterad sträng i mitten och störst och fräckast vinner.

Det vill säga lastbilar och bussar tränger ut den mötande trafiken av asfalten ut i sanden/terrängen på sidan.  Man kör med hög fart, till synes dödsföraktande, rakt mot varandra och väjer först i sista ögonblicket. Indiska huvudlandsvägar är belagda, men asfalten har ofta lagts för hand och blir därefter: skumpig!

Fortsatt massor med kameldragna vagnar. Igår såg jag kameler som var mönsterklippta. Idag såg jag helklippta kameler som verkade hennatatuerade. De hade i alla fall stora utsmyckningar med blommor och andra mönster över hela kroppen.

Farthinder av tvättbrädesmodell var trehundrade meter, ett fysiskt tvång för trafiken att minska hastigheten. Väldigt få skulle nog bry sig om hastighetsbegränsningarna. Men farthindren gör vilken svensk bilförare som helst galen: höga, tvärbranta och kantiga ”gupp” som i princip kräver att man stannar och lägger i 1:an. Även på motorväg…

Tisdagen den 20 december: Över listan ”saker som inte är som man tror” kan tilläggas följande: med tanke på trafikkulturen i detta land och med alla djur som finns på vägarna; kor, grisar, kameler, elefanter, hästar, hundar, fåglar, bufflar, höns etc. borde det då inte på 20 timmars bilfärd finnas fler trafikdödade djur än på motorvägen mellan Slöinge och Halmstad? Svaret är nej. Här stannar man för duvor!

Vår chaufför parkerade idag lugnt mitt på vägen, öppnade dörren och gick ut. Han tog några steg framför bilen, böjde sig ner och lyfte med varsam hand upp en liten hundvalp. Han bar den sedan till vägkanten och satte försiktigt ner den. Bilkön växte sig lång bakom oss. Så småningom infann han sig bakom ratten igen. Han hade inte tyckt att det fanns någon anledning att förklara varför han stannade. Det var ju självklart!

Torsdagen den 22 december: I morse åkte vi ett par mil på en fin väg. Anledningen till den nyanlagda vägen är vi, turisterna, som vill åka bekvämt till turistattraktioner som Taj Mahal. Annars hade det varit samma hemska tvättbräda som överallt annars. Men det hindrade inte oss från att möta flera lastbilar på väg åt fel håll på motorvägen. De bara blinkar med ljuset och vill få alla andra att flytta på sig. Dessutom såg vi flera lastbilsvrak. De är ganska många, där ute längs vägarna.

Om en bil får punktering eller annat driftstopp anses det vara en nödsituation och reparationen genomförs just där stoppet inträffade, oftast på själva vägbanan. Även om det finns plats vid sidan av vägen.  En havererad bil kan bli stående i timmar och dagar som på detta livsfarliga sätt.

Hemma skulle vi galoppera iväg flera hundra meter från vår havererade bil och pliktskyldigt ställa upp en varningstriangel. Här lägger man ut stenar på vägbanan i en krans kring bilen. Typ som man markerar en enklare gravplats. Ingen verkar tycka att detta beteende är anmärkningsvärt. Snart inte jag heller.

Man är enligt lag skyldig att tuta, när man vill köra om en lastbil och lastbilar i yrkestrafik måste ha en skylt där bak, där man uppmanas att tuta: Blow horn! Horn please!

Fil-, kant- och mittlinjer förekommer sporadiskt, men där de finns har de ändå ingen inverkan på trafikflödet. Körriktningsvisare finns på nyare bilar, har jag sett, men jag har inte sett någon använda dem.  Väjningsplikt, enligt svensk modell, förekommer inte och backspeglar konsulteras sällan.

Fredagen den 23 december: Bilresa på den indiska landsbygden i dryga 5 timmar. Chauffören behövde fråga om vägen ett antal gånger, eftersom här inte finns några vägskyltar! Nåja, väldigt få i alla fall och nästan aldrig i vägkorsningar. Och där de fanns var de tydligen skrivna på det regionala språket. Hm.

Påhittiga bönder tröskar med hjälp av trafiken, hörde vi talas om. De öser helt enkelt ut den otröskade säden på asfalten och låter bilarna köra över den. Jag tror jag ska tipsa Lantbrukarnas Riksförbund om den metoden, när jag kommer hem.

Lördagen den 24 december: Detta var en julafton vi sent ska glömma! Avresa i gryningen från fortet Unchagaon i minusgrader med tjock frost på bilrutora. Vi åkte på blandad vägstandard, faktiskt lite på motorväg. Fast som vanligt mötte vi bilar, särskilt lastbilar, i fel riktning.

Dagens stora trafikhändelse var annars järnvägsövergången. Vilket kaos! När bommarna fällts körde alla fordon fram i bredd på båda sidorna av de nedfällda bommarna. Jösses, vilken kalabalik när bommarna sedan höjdes och alla ville komma över först.

Nästan ingen kör heller om som man ska, det vill säga på höger sida. Många tar vänstersidan, helt utan förvarning. För övrigt har vi inte sett skymten av något som kan förknippas med västerländsk jul här.

Tisdagen den 27 december:

Arti-ceremonin vid Ganges här i Varanasi var verkligen speciell. Bara att ta sig ner till floden var ett företag i sig. Det var så trångt på gatorna. En salig blandning av tuk-tuks, bilar, cyklar, cykelricksor, ettrigt tutande mopeder, affärsidkare, skabbiga hundar, heliga kor, tiggare och turister. Och så alla vanliga människor som lever sina liv i detta dammiga kaos.

Det är tydligen extra kaotiskt i trafiken här i Varanasi just nu, då myndigheterna håller på som hemma i Varberg: gräver upp vägarna för ständiga underhållsarbeten.  Här lägger de just nu ner nya avloppsledningsrör. Därför har i princip alla vägar endast en asfalterad körbana.

Mitt i en vägkorsning stod en polis och dirigerade trafiken med en träbatong. De flesta, i alla fall de motoriserade fordonen, följde hans anvisningar. Men en cyklist valde att trotsa direktiven och cyklade i fel riktning, precis förbi polisen. Då gav sig polisen på cyklisten med träbatongen. Han pucklade på honom ganska rejält! Men cyklisten bara log och cyklade lugnt vidare.

Vår guide kommenterade det hela

-Folk tar det med ro här.

Fast han blev tvungen att hyra en cykelricksha till oss, då det visade sig bli helt omöjligt att promenera på gatorna på ett någorlunda säkert sätt mellan Ganges och bilen. En sträcka på ca 800 meter…

Måndag 2 januari 2012: Ny biltransport, ny chaufför. Han är mer tutglad än de andra vi haft. Han tutar på allt han kör om. Och räknar man in alla tuk tuks och moppar och cyklister, vilket han gör, så blir det MYCKET.

Vi tuggar oss så sakta upp för serpentinvägarna i Sydindiens inland. Med tanke på de huvudlösa omkörningar som framförallt bussarna företar här, kan det vara intressant att nämna vad vi sett på några vägskyltar idag: Speed thrills but kills, Drive slower, live longer.

Och där passerade vi en hel flock kor på vägen och ooops, nu körde vi om en polisjeep i en kurva. Hoppsan! Och där fick vi bromsa stenhårt för 1) en ko mitt på vägen och 2) en buss på vår sida av vägen som väjde för en gångtrafikant. Vad du än gör som svensk; kör ALDRIG bil i Indien!

Nu orkar jag inte köra mer bil här från baksätet. Jag tror jag tar och sover istället.

Veta mer?

Kokosnötternas förlovade land. Artikel om Kerala, Indien

Med Risbåt på Backwaters. Artikel om Kerala, Indien

Mars 2012

Margareta Ivarsson